German painter (b. 1472, Kronach, d. 1553, Weimar). German painter and engraver. The son of a painter, he settled in Wittenberg c.1504 and was court painter successively under three electors of Saxony. There he maintained a flourishing workshop and was twice burgomaster. Cranach was a close friend of Martin Luther, whose doctrine he upheld in numerous paintings and woodcuts, and he has been called the painter of the Reformation. He was a rapid and prolific painter, and the work turned out by his studio is uneven in quality. Naïve and fanciful, often awkward in draftsmanship, it has, nonetheless, freshness and originality and a warm, rich palette. His portraits are particularly successful. Among his best-known works are Repose in Egypt (Gemäldgalerie, Staatliche Mus., Berlin-Dahlem); Judgment of Paris (Staatliche Kunsthalle, Karlsruhe); Adam and Eve (Courtauld Inst., London); and Crucifixion (Weimar). The latter contains figures of Luther and Cranach. His many famous protraits include those of Elector John Frederick and Self-Portrait (Uffizi). Cranach was also an accomplished miniaturist. He produced a few copperplates and designs for woodcuts. His son and pupil Lucas Cranach, the Younger, 1515C86,   Related Paintings of CRANACH, Lucas the Elder :. | The Fountain of Youth (detail) dyj | Portrait of a Young Woman dfg | A Princess of Saxony dfg | The Annunciation to Joachim rrt | Hercules and Omphale |
Related Artists:
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Henry Arthur Payne
British Architect , 1868-1940
Antonio Canova
Italian Neoclassical Sculptor, 1757-1822 Italian sculptor, painter, draughtsman and architect. He was the most innovative and widely acclaimed sculptor of NEO-CLASSICISM. His development during the 1780s of a new style of revolutionary severity and idealistic purity led many of his contemporaries to prefer his ideal sculptures to such previously universally admired Antique statues as the Medici Venus and the Farnese Hercules, thus greatly increasing the prestige of 'modern' sculpture. He was also much in demand as a portrait sculptor.